Jag tänker...
Tanken på att vi skulle göra i ordning vår sommarbil gjorde att jag fick energi. Jag förstår inte var den kom ifrån. Torkade av allt damm som samlat sig på instrumentbrädan, tog hand om skinn klädseln och tvättade bilen inklusive tyget på cab:en. Jag hade förstås en liten hjälpreda i form av Ellen som gladeligen hjälpte till. Kanske skulle vi kunna åka på den där italienska bilträffen 1 maj. Vi har inte varit där på flera år nu och det brukar vara så kul!
Min påfyllda energi tog slut. Det sa poff. Kände för en kafferast och där sa kroppen ifrån. Illamående och trötthet. Snurrig i huvudet. Bäst att sätta sig ned. Så kan det bli.
Jag får lov att stå på pendeltåget för att det är så fullt. Du kan ju inte veta att jag helst av allt vill sätta mig ner för att jag har ont i mina leder eller för att jag känner mig ostadig. Jag tar av mig mössan för att jag får en vallning. Men det kan ju inte du veta som tittar på mig och tror att jag kanske tar av mig den för att visa. Visa att jag är ett offer? Jag promenerar på en smal trottoar och möter en mamma med barnvagn. Det är för trångt för att vi ska kunna mötas. Jag flyttar mig genom att kliva ner från trottoaren och ner på vägen. Men du kan ju inte veta att det känns som en stöt i min rygg när jag gör den förflyttningen. Jag är stel i mina leder. Men det syns inte för just när jag möter dig så har jag varit uppe och promenerat ett tag och då syns det inte för då har jag blivit varm i lederna och jag kan gå som vanligt. Jag kan inte hjälp dig med att lyfta upp barnvagnen på den gamla pendeltågsvagnen som SL envisas med att köra. Men du kan ju inte veta att jag har ont i mina händer och handleder och att det är orsaken till att jag inte kan lyfta. Jag sätter mig ibland på en handikapp plats på pendeln. För att jag känner mig stel och vill vara nära utgången. Samtidigt undrar jag varför det står handikapp plats där. Den är inte högre än de andra sätena. Det har jag aldrig tänkt på förut. Jag sminkar mig och gör mig fin. För att jag ska se lite piggare ut än vad jag känner mig.
Jag började mina 25% i måndags. Det är 2 timmar. Inte så mycket kan tyckas men för mig är det som att bestiga ett berg. Komma från den "sjuka" världen till den "friska" världen. Ett större steg än man kan tro. Jag har för stunden svårt att hålla fokus. Under mina mindfulness övningar fladdrar mina tankar iväg och jag får hela tiden kalla tillbaka andningen och fokusera. Jag har klivit in i en annan värld. Den världen som jag längtat efter och velat komma in i. Nu är jag delvis där och jag behöver anpassa mig. Hur ska jag göra? Hur ska jag gå tillväga? 25% jobb och 75% sjuk. Hoppas inte resan blir för lång. Jag måste ha tålamod. Jag är tom. Jag är trött.
Jag kan ju inte hela tiden gå runt och säga att jag är trött. Men det är en trötthet som inte går att beskriva. En trötthet som inte går att vila bort. Konstigt.
Jag gör mindfulness. Lägger mig på golvet med 2 madrasser under mig. Kroppen slappnar av. Händerna svullnar av att vara stilla. Avslut efter 45 minuter. Uppstigning från golvet. Hur var det nu med instruktionerna för patienterna? Rulla över på sidan. Stöd på ena sidan och sedan försöka resa på sig. Lättare sagt än gjort men jag kommer upp men är inte lika smidig som en gasell.
That´s all for now......
