Hemma!
Lyckan visst inga begränsningar igår när jag fick åka hem. Hur skönt som helst! Men också jobbigt. På sjukhuset fanns inget att göra, hemma rör jag mig mycket mer. Att röra sig är ju det naturliga. Men när man som jag varit ganska illa däran och sedan börja röra sig hemma, är lättare sagt än gjort. Pust! Vad jobbigt. För det första - en vila på en dryg timme när jag kom hem. Välbehövlig men ändå lika trött efteråt. Sedan ringa pappa och höra hans lättade andetag när jag säger att jag fått komma hem. Barnens kramar och pussar. Framför allt Ellen, 4 år. Hennes långa kram och stora ögon när hon såg mig i köket efter att Klas hämtat henne på förskolan. Ingen av barnen visste att jag redan kommit hem. Ellen har saknat mig så hon gråtit. Men nu är jag äntligen hemma och ordningen är återställd. Nu är mamma hemma. Nu ska jag hämta krafter till nästa behandling den 10 november och hämta krafter tills på måndag när jag ska få en ny venport. Skönt att vara hemma och äta hemlagad mat.
Idag har jag varit på återbesök hos onkologen. Den här gången till en annan doktor. Inte min ordinarie. Det var hon som skrev in mig förra måndagen när jag kom in med nästan 41 graders feber. En mycket fin doktor skulle det visa sig. Ung. Hon har hållit koll på mig genom journalerna. Hon skulle ju träffa mig så hon hade läst på. Frågade hur jag mådde. Ibland brukar man kunde säga "som jag förtjänar" men det uttrycket passar verkligen inte in på mig. Jag har varit med om så mycket under den korta tiden sedan jag påbörjade min cytostatika behandling 22 september. Hon uttryckte sig så att jag i princip har fått alla biverkningar man kan tänka sig. Efter dos nr 2 mådde jag bra 1 dag för att därefter "falla" tillbaka till en avgrund igen och ha en olustkänsla i kroppen, någon slags diffus illamående känsla, huvudvärk, yrsel. Vi satt och pratade i nästan 45 minuter. Klas var också med mig. Vilken medkänsla. Hon torkade en tår i ögat och blev gripen av mina upplevelser. Jag kommer att få antibiotika i förebyggande syfte, det är inte tal om annat. Imorgon kommer doktorerna ha konferens och då diskutera om man behöver sänka min dos till 75% istället. Hon trodde inte att min kropp skulle klara de återstående 4 doserna eftersom jag blivit så drabbad. Starka mediciner som visserligen tar död på cancercellerna men till ett väldigt högt pris. Nu behöver jag må bättre. Jag ska väl ändå inte behöva känna mig livrädd inför varje behandling. Jag lider även av torra slemhinnor. Torra ögon, torr i munnen, torr i de nedre delarna så det nästan blöder. Hon skriver ut medicin. Torra slemhinnor. Biverkning så klart.
Imorgon ringer doktorn till mig för att berätta vad de beslutat. Vi går från mottagningen. Jag känner mig lugn och varm i hjärtat över en sån fin doktor.
Men det är inte dags att åka hem ännu. Jag har tid för röntgen av lungorna och ultraljud av buken. Jag har inte ätit sedan frukost och det var rätt tidigt. Inte äta och dricka något 4 timmar innan undersökning. Det är lunchdags och jag känner hur magen gör sig påmind. Det kurrar och morrar. Lågt blodsocker. Kan göra vem som helst irriterad. En kort prommis ute för att få lite luft. Sen in och vänta på BDC, BildDiagnostisktCentrum. Det går rätt fort. Röntgen av lungorna går snabbt. Sen vidare till ultraljuden. Det visar sig vara ultraljud på levern. Nytt (!!!) stick i mig för att kunna spruta in kontrastvätska. Sköterskan har svårt att hitta nåt ställa att sticka på. Jo, jag är rätt sönderstucken och det finns inte många blodkärl. Hon behöver bara sticka mig 1 gång. Tack å lov! Hon sticker mig med en tunn spädbarnsnål. Låt mig nu slippa bli stucken mer. Det tar lång tid med undersökningen. Man hittar ett "födelsemärke" och ofarliga cystor. Det är ofarligt! Jag hörde det och tar fasta på det och inget annat. Cystor har vi lite var stans i kroppen. Det är inget konstigt med det. Punkt slut. Äntligen över. Lunchdags!!!!! Jag hade spanat in mig på en pasta på Thelins mitt över gatan från sjukhuset. När vi kommer dit är klockan 13.45. "Nä, vi har slutat servera lunch halv 2". Morr!!!!! Jag vänder på klacken och går. Jag är inte sugen på en macka eller något annat. Då går jag hellre därifrån och dom blir utan en kund. ÅHHHHH!! Arg och irriterad blir jag över alla principer. Man kan väl göra ett undantag. Jag skulle ha slitit av mig peruken och sträckt ut tungan. Kanske släppt ett prutt också! Mina pengar får dom i alla fall inte.
Jag surar i bilen och morrar. Nu åker vi till Thai restaurangen i Kurvan. Vi ska ändå till Citygross och kolla efter en vaxduk. Trots att jag är så trött. Varför är jag så envis?? Klas hade sett en jacka på MQ Outlet som han tyckte var snygg. Till mig.
Vi åkte hem från Kurvan. Jag med en ny jacka som Klas betalade, en vaxduk, en lampa till julen och lite till. Trots att jag är så trött så finns en liten shoppinggnista kvar. Pustandes sätter jag mig i bilen. Trött som bara den. När vi kommer hem drar jag av mig "frisyren" (som Leo säger) och byter till myskläder. Lägger mig i sängen och somnar.
