Min kropp och själ
Hur kan en förkylning bara bli värre och värre utan att man ser någon ände på det? Det här äventyrar min behandling på tisdag. Jag har tur som inte har feber i alla fall men är infektionsvärdena dåliga så blir min behandling uppskjuten. Men jag kan inget göra åt det. Immunförsvaret är lågt och alla baciller fastnar på mig. Sömnen är det inte heller så bra med när jag har torrhosta och näsan är täppt. I natt har jag vänt på mig säkert hundra gånger, försökt hitta en skön sovställning. Varmt och kallt om vartannat. Av med täcket och på med täcket. Svettningar. Till råga på allt så drömde jag mardrömmar. Klas sa jag att jag har snarkat och det är inte så konstigt när jag inte kan andas ordentligt. Vaknade klockan 02. Precis som förra natten. Kan inte sova! Går ner till köket för att ta Alvedon och hostmedicin. Sen invänta alvedonens verkan. Pust.
Jag lämnade blodprov i morse. Det ska visa om jag får min behandling eller inte på tisdag. Det jag också gjorde idag var att lämna cellprov. Jag tyckte det var så länge sen jag gjorde det. 3 år sedan tydligen. Efter att man fyllt 50 så blir det var 5:e år. Jag bad barnmorskan vara försiktig. Mina slemhinnor är sköra och torra. Hon tog sig tid till att prata. Jag berättade varför mina slemhinnor är torra. Berättade om min bröstcancer och om den behandling jag får. Hon frågade om familjen, barnen, maken, samlivet och om det som är så viktigt: själen.
Hon var väldigt försiktig när hon tog provet. Ta hand om dig själv, var det sista hon sa. Jag är glad att hon tog sig till att prata en stund. Inte ha så bråttom.
Jag får ofta höra att jag ser fräsch ut, pigg. Ja, jag vill ju göra det. Jag vill sminka mig lite grann. Sätta på lite ögonskugga, rouge, mascara (eftersom jag inte tappat mina ögonfransar ännu). Piffa till mig med lite finare kläder. Jag ser ju själv i spegeln att jag ser fräsch ut. Alltså inte snygg, det är inte så jag menar. Men pigg. Örhängen kostar jag på mig också. Långa fina glittrande örhängen som tar bort fokus från mitt kala huvud. Mycket för min egen skull också. Jag mår lite bättre då.
Men insidan är det ingen som ser. Den insida som jag lever med. Den sargade och stötta. Den jag försöker jobba med. Känslor som jag kämpar mot varje dag. Jag är inte sjukdomen. Det jag går igenom kan ingen veta eller förstå och det begär jag inte heller. Men det är tufft mot kroppen, mot tankarna som snurrar i huvudet, mot själen. Försöka motstå ångest och depression. Är det det jag känner? Är det därför jag gråter? Jag känner mig svag. Inte stark. Jag observerar och lägger bort de dömande känslorna. Jag är inte sjukdomen.
I onsdags var det en tuff dag. Jag hade tid hos kuratorn kl 10. Hon gav mig mycket tid. 45 minuter är standardtiden. Jag fick 1½ timme. Det inkluderade en mindfulness övning. Den är min uppgift till nästa gång vi ses. Att utöva mindfulness och vara medveten om mina tankar. Tuff jävla skitbehandling. Det är det jag går igenom. Inte konstigt att jag blir lite deppig. Det var skönt att få prata och att få lyssna. Jag är ofta långt långt borta i framtiden och planerar. Nu ska jag försöka sluta med det. Minska på det i alla fall. Att planera överhuvudtaget är svårt nu har jag upptäckt. Det är alltid något som kommer emellan.
Kl 13 hade jag till hos onkologen. Samma doktor som förra gången. Min favorit. Nu byts min vid behovs medicin ut till en annan sort. Den ska även vara lugnande, som det så fint heter. Egentligen betyder det ångestdämpande. Men i första hand är det ju mot mitt illamående. Ångestdämpande är väl bara en "bonus" kanske. Kortisonet ska jag ta ända fram till dag 7, dvs en hel vecka. Hittills har jag tagit kortisonet till dag 4. Så nu kommer jag se ut som en boll i ansiktet och dessutom alldeles rödsprängd. En röd gummiboll. En plufs. "Men det går över", säger doktorn. "Vi måste få ordning på ditt illamående". Bara att acceptera som vanligt. Men ändå - vad skulle jag göra utan alla dessa fantastiska människor i vården?
Sen åkte jag hemåt. John Blund hade strött en hel del sömnflingor i mina ögon och jag hade väldigt svårt att försöka hålla mig vaken när jag kom hem. Men...ingen idé att sova eftersom jag skulle hämta båda barnen idag. Klas hade lite egen tid med sin bror.
Jag hämtade Ellen först. Det var en liten tjej som kom springandes mot mig och klistrade sig fast vid mina ben. Länge. "Min mamma" upprepade hon flera gånger. Mamma-hjärtat smälter hundra gånger om. Sen gick det i en rasande fart när hon skulle ta på sig ytterkläderna. Klas berättar att när han hämtar Ellen, vilket han gör den mesta delen av tiden, så tar det minst 20 minuter för henne att klä på sig. Om hon ens kan det då. Då behöver hon hjälp med allt. Hon hade ritat en teckning till mig. Hmmm. Vad föreställer det där? Fröken hade skrivit längst ner på teckningen: "Mamma duschar och pruttar". Ellens definition på vad mamma gör om dagarna?
Sedan hämtade vi storebror som hade varit på utflykt med sin förskoleklass inne i stan.
Jag hade tänkt mig att vi skulle spela spel. Den försvunna diamanten. Det var båda barnen med på.
Leo blev sur och gav upp ganska snabbt när han bara fick banditer som snodde hans pengar och lillasyster bara fick ädelstenar och en massa pengar. Till slut var det bara jag och hon som spelade. Jag slog ettor på tärningen och fick bara banditer och inga ädelstenar. Ellen fick bara sexor och fick bara ädelstenar och dessutom fick hon diamanten den lilla turgumman! Till slut hade hon över 20.000 i pengar. Jag tror det är ganska ovanligt. Men hon har tur i spel vilket inte storebror har. Inte jag heller för den delen heller. Leo satt och löste sudoku istället.
Sen laga mat och natta barnen ett tag senare. Båda somnade snabbt. Jag var också trött. Gick och la mig tidigt. Med torrhosta och snorande. Alvedon och hostmedicin fick göra mig sällskap inför natten. Sov dåligt.
Torsdag. Slog inte på tv:n alls under dagen. Jag satt och läste en bok om mindfulness som jag lånade på biblioteket på SÖS. Drack te med honung mot min hals. Sen gjorde jag en mindfulness övning. Tiden går.
