Torsdag 24/7
Torsdagen infinner sig. Jag har sovit dåligt. Klas är med barnen på landet. Jag känner mig nervös men känner en stor trygghet i att Karin är med mig. Vi pratar om allt möjligt. Vi tar en promenad från tåget till sjukhuset. Det är lätt att hitta den här gången. Karolinska i Solna är lite bekant för mig och dessutom är vi två. Jag är inte själv.
Bröstcentrum. Jag behöver inte vänta speciellt länge. Karin följer med mig. Jag vill ha med henne hela tiden. Träffar en kvinnlig doktor. Överläkare och docent står det. Erfaren. Måste kunna allt? Mörkt hår med runda glasögon. Jag får direkt förtroende för henne. Hon är lugn och behaglig. Förklarar att de hittat cancerceller i mitt högra bröst. I lymfkörteln endast mikroskopiska förändringar. Min tanke om operation växer sig fram och mina ögon svämmar över av tårar - återigen. Doktorn pratar om bröstbevarande kirurgi. Men mina bröst är så små så det där med att kunna bevara något av bröstet...det går inte. Bullen sitter på sidan (höger) av bröstet så det som är positivt i allt det här är att de kan bevara bröstvårtan. Men jag kommer ju inte ha någon känsel i bröstet. Jag får ta av mig överdelen och hon tittar på mina bröst och konstaterar att jag har väldigt fin form på dem. Jag blir glad mitt i allt elände. Det är där hon också konstaterar att det inte går att bevara något att bröstet, ja, förutom bröstvårtan förstås då. Nånting som är mitt eget i alla fall! Hon berättar hur de kommer att göra, i stora drag. De kommer att gå in från sidan, tar bort bullen (enkelt, eller hur!). I samband med den här operationen påbörjar man rekonstruktionen av ett nytt bröst. En protes opereras in som kommer att successivt fyllas med koksalt, ca 50-60g/gång. Eller var det milligram?? Det är ju inte så mycket så det kommer att ta flera månader. Jag vet inte hur länge.
När de anser att min rätta storlek har uppnåtts så tar man ut protesen och lägger dit ett permanent inlägg som då blir mitt konstgjorda bröst. Hur enkelt som helst, eller hur?!
Jag ska också säga att det första doktorn sa till mig var att jag ska tänka på att JAG SKA BLI FRISK!
Det jag såg framför mig var ett snitt, ett platt bröst och sen hejdå, nu är din cancer borta. Eller cellgifter och strålning. Måste börja googla på peruker. Kanske ska ha långt hår, testa en sista gång liksom. Eller mörkt hår? Eller ska jag bara vara som jag är? Jag kanske har fin huvudform och passar jättebra utan hår. Det kanske är bara hårtestar som ramlar av. Då blir det ju jättefult. Vad knäpp jag är, tänker jag. Det är mitt vanliga katastrof-tänk. Doktorn sa ju faktiskt att det förmodligen blir hormonbehandling efter operation. Vi har ingen bröstcancer i släkten. Min bröstcancer är antagligen hormonbaserad. Jag säger ju det, allt kan hända i den här åldern. Hur kommer jag att må? Ont? Smärta efter operationen? Inte lyfta? Vad säger barnen? Det värsta av allt, finns det en risk för att jag kommer att dö?
Jag fick operationsdatum. 11 augusti. Varför så snabbt? Är det så allvarligt? Nej, den är långsamt växande. Men det gäller att koordinera alla som ska medverka vid operationen. Annars hade jag kanske fått en tidigare tid än så?
Jag hamnar hos min kontaktsjuksköterska Cecilia. Hon är snabb. Jag tror inte att hon förstår att jag precis för några minuter sedan fått besked om att jag har bröstcancer. Hon pratar som om jag redan landat i situationen. Men så är det inte. Hon pratar om en massa datum och namn. Jag kommer få träffa flera doktorer. Antagligen för att det är semester. Jag får höra att den 5/8 ska jag på besök hos en doktor för information om operationen. Jag får med mig en bunt med papper hem. Jag befinner mig i en overklighet. Sjukskrivning 4-6 veckor efter operationen.
Efter all information som jag fått ska jag ner och fota mina bröst på Fotoavdelningen. Det blir foton framifrån och från vänster och höger i 45 gradig vinkel. Sen blir det 3D bilder också. Jag måste faktiskt säga att dom bilderna var lite häftiga att se. Där är mina tuttar! Anledningen till alla bilder är ju förstås för att de ska kunna rekonstruera mitt högra bröst till att se ut som mitt "gamla".
Jag tänker mycket på hur jag kommer att reagera när jag vaknar upp från narkosen. Vågar jag ens titta? Nä, den tanken får jag vänta med.
Det har tagit lång tid på Karolinska. Min vän Karin har varit med mig under hela tiden. Det har varit en stor trygghet. Jag vet inte hur jag hade kunna klara mig alldeles ensam. Det är tur att jag har så fina vänner. Nu är det dags att ta sig tillbaka till jobbet. Jag har 2 hembesök att göra under eftermiddagen. Har kommit underfund med att det är bra att ha att göra. Då behöver jag inte tänka så mycket, men sen kommer ändå verkligheten ikapp en men jag försöker fokusera på annat också. Bröstcancern tar inte all min vakna tid.
Karin följer med mig på tunnelbanan och hela vägen till mitt jobb. Det är skönt att prata om allt möjligt. Ibland kommer tårarna. Jag får tröst.
Åter på jobbet träffar jag Ameli. Vi kramas. Imorrn fredag, måste jag även berätta för övriga kollegor som inte är på semester, att jag kommer att vara borta från jobbet, inte bara ha semester. Det blir jobbigt, mera gråt. Men på ett sätt är det skönt och befriande med gråt. Det blir lättare att prata om det för varje gång och en slags terapi att skriva om det. Självläkning kanske.
Den där lilla mikroskopiska förändringen i lymfkörteln. Jag tar den i nästa inlägg tror jag.
